Why full frame is not the only thing that matters

I'm getting tired of hearing that the only camera worth striving for is a full frame camera. I'm tired of reading reviews for Olympus, Panasonic or Fuji cameras saying "Yeah, it is really nice, but it would be better if it were full frame". No, it wouldn't! It would be a different product. There are different cameras for different purposes and not one camera can be the best for every single use case. And what does full frame even mean? 

First, please watch this video by Zack Arias: 

Of course, bigger sensors built with the same technology and pixel count than smaller sensors yield a better image quality. Of course! It captures more light! But bigger sensors are more expensive and require larger and heavier and (you guessed it) more expensive lenses. Everything in life is a trade-off and so are sensor sizes. 

Using comically small 35mm cinema film in compact cameras

The only reason we have a thing we call "full frame" today is because Erst Leitz of Leica fame decided in 1913 to use cheap and widely-available 35mm cinema-film in his first compact camera (the Germans call it "Kleinbildfilm" = "small picture film"). Turned on its side (running left to right instead of running vertically as in movie cameras), cinema film resulted in an image size of 36x24mm,comically small compared to what was used at the time. But why do we still use it, more than 100 years later? Because it was a good trade-off between size and quality, making it possible to build pocketable, small and light camera instead of the 50 pound wooden monsters you had to haul on the back of your truck. 

Source: Wikimedia

Despite the small film size, images shot with 35mm cameras were blown up to billboard size and have been used for magazine covers. Yes, medium format 120-film about double the size was was quite accessible in the days, but that was an edge-case for high-profile work, like fashion shooting in the studio and slow landscape photography. For every-day picture-taking and for sports and wildlife, 35mm film was the market leader and a lot of pictures have been created in this format, despite being the "small" one. Why? Because the quality was good enough, it was cheap and the benefits far outweighed the disadvantages over large format cameras. 

And remember: It was cinema film turned on its side, meaning that motion pictures have been shot on even smaller frames of 24x18mm and are viewed on a massive scale the size of a building. IMAX and other 70mm-techniques being the extreme niche and - even here - not used as widely because working with 70mm IMAX cameras is really complicated and expensive.

Image courtesy of Adakin Productions, via Wikipedia

The quality trade-off of switching from film to digital

When digital cameras came around, they struggled for a long time before professionals were ready to make the switch. Partly because the image quality of the first models was far from what could be achieved with a good 35mm film camera, and partly because professionals who grew up with film were used to the 36x24mm image size, wanted to continue to use their existing lenses and were simply familiar with - say - the field of view of a 50mm lens and the depth of field with a f/2.8 aperture. Much smaller digital sensors just didn't allow the same creative freedom as they were used to.

The availability of a professional quality 35mm, now called "full frame" digital sensor took until 2002 with the Canon 1Ds or actually until 2005 with the advent of the original Canon 5D that wrapped the full frame sensor in a compact camera package. The first Nikon full frame D3 arrived in 2007 and they didn't offer a compact format until the D600 in 2012 (source)

Compared to today's technology, those early full frame sensors do not hold up the slightest. Maximum usable ISO was at something like 1600, just as in the days of film, and dynamic range was more or less non-existent. Still, it was a first step and digital photography has many advantages over film as we all know. Film had better resolution and more exposure latitude, but: In most cases the trade-off of digital was far worth it. Just as 100 years ago when people started using 35mm film instead of 50 pound large format cameras. And just as The Professionals were smiling at people using those tiny little cameras in 1913, The Professionals were also smiling at those starting to use those toy digital gizmos instead of real film cameras in 2005. 

Let's move on!

And you know what? Only 10 years later The Professionals in 2016 are smiling again at those who go for smaller mirrorless cameras, because they are not full-frame. And you know what? Time will tell. In a few years, everybody will think back at those huge unwieldy full format cameras and wonder how we even coped with lugging them around. Just as we now look back at 35mm film and just as we now look back at large format field cameras. Time moves on. Technology improves. The "full frame" format is not set in stone, it was just an arbitrary format chosen by the availability of cinema film a hundred years ago.

So if anybody says "I wish the new Olympus E-M1 II was full frame", they are missing the point. This is the next generation. Those are small and fast cameras with tiny and razor sharp lenses, blazingly fast image processors, huge buffers, phase-detect sensors spread over the whole image and modern conveniences like Pro-capture mode (recording images before you press the shutter), eye detection and WiFi transfer. If you want a mirrorless camera, but want to stick to full frame, please go buy a Sony. You will have the same large and expensive lenses as before, just with a different mount with a shorter flange distance, so you have to buy everything again anyway.

Why you should choose a camera system without a full frame legacy

Source: Canon

Companies like Canon, Nikon and Sony with a legacy of full frame lenses from the film days usually treat small sensor cameras as second class citizens. If you want to do professional work with professional glass, you have to get their full frame models. Not because you need full frame, but because the ecosystem around APS-C is not suitable for professional work. If you shoot with APS-C cameras like the Sony A6500, the Canon 7D II or the Nikon D500, you have to use full frame lenses which then have weird focal lengths, considering the crop factor. Instead of a nifty fifty you have to get a more expensive 35mm, but there will not be an affordable 35mm equivalent option because that would require a 24mm, but that is a niche lens for astro photography and rare and more expensive. Using a 70-200 on APS-C is too narrow for indoor sports and there is no 50-150. Using a 18-55 normal zoom is often inferior in quality compared to the 24-70 of the same system used for professional full frame cameras. Not to talk about the bulk you are carrying around without any use because you are not using a large portion of the image circle anyways!

On the other side there are companies like Pansonic and Olympus developing the Micro Four Thirds (m43) system and Fuji with the X-trans APS-C size mirrorless cameras. Those systems have been built from the ground up with digital sensors and modern requirements like electronic aperture control and focus by wire in mind. They have been created with a clean slate. Without the legacy of more than 70 years of 35mm full frame equipment. If you want to start an investment in a camera system for the future, my recommendation is to go for m43 or Fuji. Which one to choose is a highly individual decision. There are far more important factors than image quality results from a lab test.

Why mirrorless is still a consumer product, 8 years after their introduction

If professionals are supposed to switch to mirrorless cameras, some basic requirements have to be sorted out first. A professional camera needs to be stable and reliable, provide backup facilities, niche features and must be highly customizable. You just can't lose shots when on an assignment because your camera flaked on you, your memory card corrupted or you have to fiddle with menu settings in the decisive moment. Professional cameras need to be weather sealed, have a rugged feel and an ergonomic grip, they need redundant card slots, good battery life, excellent and customizable manual controls, fast and accurate autofocus and they need to react quickly to user input. Please take note: The only requirement I mentioned that is fundamentally different between traditional DSLRs and mirrorless systems is the autofocus. Everything else is independent of the system and does not have technical hurdles in the way.

So why is there no real professional mirrorless camera on the market? Well, nobody has built one yet. There is no technical hindrance anymore for Canon to leave out the mirror in the next model of the 1D-X. They now have dual-pixel AF and they have all the technology needed to build a professional mirrorless camera. Up until last year, the mirror, relic from 100 years of SLR camera legacy, was still necessary because A) manufacturers can simply reuse their knowhow from the film days and B) on-sensor autofocus was not good enough compared to dedicated autofocus-sensors that have been used for decades and require a mirror for the light to reach them before the exposure. But now we do have professional-grade autofocus on the sensor: The Canon dual-pixel AF in the 80D, 7D II, 5D IV and 1DX II, the Sony A6000-series and finally the Olympus E-M1 II all have autofocus systems that can compete with traditional dedicated autofocus sensors. 

This technology is barely three years old and the kinks had to be sorted out, but now we are ready. Ready for the next generation of camera technology to reach the professional field. Highly-capable mirrorless cameras with capabilities impossible to the DSLR-world. But if we take the step to a new universe, why do we need to stick with the full frame moniker? Why do we need to keep the bulk and weight or 100 years of 35mm technology? We don't! With the Olympus E-M1 II and the Fuji X-T2, we now have professional cameras using a smaller sensor, smaller lenses and have all the bells and whistles of the modern age. 

Image quality is only one factor

Is the image quality of m43 or Fuji as good as a top-of-the-line full frame camera? No, it is not. But neither was the Canon 5D compared to 35mm film and neither was 35mm film compared to 8-by-10 large format film. Is the dynamic range and exposure latitude as wide as full frame or even 35mm film? No, it is not. Of course you can measure which sensor recovers details in the shadows better if you underexpose by 5 stops and drag the slider up in post. But if you need a high dynamic range, please shoot HDR and if you only can use single exposures for a good reason, you still should not make the need for 5 stops of exposure latitude the decisive factor for your camera buying decision. 

With an exposure needing a 5-stop correction, other things in your photography probably need to improve rather than your camera. If that is the most important thing for you: Go for full frame  or even medium format. If not, don't try to optimize your every-day photography for rare edge-cases. And if you need to have the ultimate image quality for this one shoot? Go rent a medium format. Go big or go home! You don't drive around in a semi truck because you might need it on one occasion and you don't complain about 4-door sedans that they don't have the loading capacity of a semi-truck. Need a semi-truck on a daily basis? Well then go and buy one and don't complain about the 4-door sedan that is plenty good for most people!

Usability, the menu system, the feel in the hands and the lens selection are more important factors for most people when choosing a camera system. Both m43 and Fuji provide me with a solid lens choice and professional cameras designed around smaller sensors. Where the nifty fifty is a 25mm, where you can get a professional wide-angle that is a 7-14, where you can get a 40-150 f/2.8 zoom for indoor sports that is a 4-times zoom instead of the 3-times of traditional 70-200. Where you can get a 85mm f/1.7 for a third of the price and a sixth of the weight of a full frame 85mm f/1.4. No, it is not the same, you cannot get the same shallow depth of field, but you know how often I used my 85 at f/1.4? Never. I maybe used it at f/2 or f/2.8 in real-world scenarios. On m43, I can use my lenses wide open because they are sharp and the auto-focus is a combination of phase-detect, contrast-detect and eye-detect and will more or less never miss focus, no matter how shallow you shoot. 

Source: Olympus

So if you leave the lab and go into the real world, m43 or Fuji are superior systems designed around small sensors. The image quality might not be the same as today's full frame alternatives, but image quality is not the only factor. Getting the shot and telling a story are far more important. And that one time when you wished you had a better image quality because you need to blow something up to the size of a wall, a lot can be done in post. Compared to full frame from 8 years ago, small sensors from today are far ahead and in a few years we will have put the full frame range of cameras in the same niche as medium format digital cameras. They have their purpose, but they are highly specialized tools. The mass-market, even the professional segment will have moved on. We made transitions like this before, we will make them again, let's do it now! And please stop complaining. It is impossible to buy a bad camera today, no matter which brand, system or sensor size.


20 steg för att ta bra dansbilder

Jag får väldigt positiv respons på mina bilder från socialdansevenemang och ibland känns det som några av mina följare undrar hur sjutton jag får mina bilder att se ut som de gör. För att lämna grisen ur säcken med en gång: Det finns ingen magisk knapp eller filter som fixar till bilden, utan det är en kombination av rätt utrustning, rätt kamerainställningar och rätt efterbehandling. Jag har skrivit ihop några punkter här som du kan titta på om du vill lära dig mer. Jag har inga hemligheter utan jag vill att alla ska bli bättre på dansfoto så att andra kan ta bra bilder på mig. Själv har jag gjort inte så mycket annat än fotografi de senaste 3 åren och jag har listat ut allt detta själv, med hjälp av YouTube, online-kurser och e-böcker. Allt är inte gratis, men vill man bli bättre på något måste man vara beredd att investera både tid och pengar för att få bättre kunskap och för att använda rätt utrustning (kamera, objektiv, programvara). Tyvärr räcker det inte att gå en fotokurs, det är i så fall bara början. Mycket som finns på nätet är på engelska, var beredd att gå kurser och läsa saker på engelska för att få ett bredare utbud av information. När du i följande lista inte förstår vad jag pratar om, använd nätet för att lära dig, punkt för punkt. Testa fram dig sakta och var säker på att du förstår en punkt innan du fundera på nästa. Om du har en annan åsikt, eller en fråga, kontakta mig gärna, antingen som kommentar eller personligt meddelande.
  1. Lär dig grundläggande koncept i fotografi och hur de olika val du träffar i processen påverkar bilden. I det skedet spelar det ingen roll vilken kamera du har, så länge den tillåter manuella inställningar. Fundera över frågar som: Vilket objektiv ska jag använda? Vad är skillnaden mellan att använda en vidvinkel och gå nära motivet eller att använda ett teleobjektiv och gå längre bak? Om jag kan zooma, vad är skillnaden när jag zoomar in eller ut? Hur förändras utseendet av mitt motiv? Vad betyder siffrorna som står på objektivet (brännvidd och maximal bländare)? Vad betyder begreppen brännvidd, slutartid, bländare och ISO-tal? Hur förändras bilden när jag väljer olika inställningar? Detta kan du lära dig på en grundkurs i fotografi. Strunta i mörkrum och artistiska ämnen just nu. Lär dig teorin hur en kamera fungerar.
  2. Testa dig fram och lista ut vilka inställningar ger bäst resultat för att fota dans. Behöver jag en lång eller en snabb slutartid för att fota snabba rörelser som dansen innebär? Behöver jag en stor eller liten bländare när det är svagt ljus på dansbanan? Hur använder jag ISO-talet för att korrigera exponeringen när jag har träffat mina val och hur mycket måste jag kompromissa för att få till den bästa möjliga bilden som min utrustning (kamera och objektiv) tillåter?
  3. Använd manuella inställningar. När du har lärt dig hur bilden ska exponeras vet du bättre än vad kameran gissar till sig med sin ljusmätare. Kameran strävar alltid efter en jämn exponering över hela bilden. På dansgolvet har du scenljus och fönster i bakgrunden som kommer att störa mätningen och som kommer att vilseleda kameran. Välj din exponering så att dansaren ser bra ut (inte för ljust, inte för mörkt) och låt bakgrunden vara som den är. Med en stor bländare (till exempel f/2.8) blir den suddig medans dansarna förblir skarpt. Det gör ingenting om fönsterna blir helvita och man inte kan se vad som finns utanför, det är ju dansarna du fotar, inte landskapet utanför. Om ljuset inte ändrar sig behöver du bara lista ut inställningarna i början på kvällen. Oftast blir det dock mörkare ju längre dansen fortskrider. Kolla regelbundet på bilderna och justera din exponering med ISO-tal eller (om du måste kompromissa) med hjälp av slutartid och bländare.
  4. Lär dig hur du kan ta bilder i råformat. Du kommer att få ut en mycket bättre kvalité av bilderna när inte kameran utan din dator gör hela efterbehandling. Din kamera kan så mycket mer än vad som kan visas i en bild i JPG-format. Med hjälp av råformatet kan du utnyttja din utrustning till fullo och du kan skapa bättre bilder. Du behöver en programvara som kan hantera råformat och kan sedan skapa JPG-bilder efter du har gjort din handpåläggning. Om det inte följer med någonting med kameran (vilket troligen är antingen alldeles för enkelt eller alldeles för komplicerat), köp en kopia av Adobe Lightroom. Det kostar pengar, men det är värt det. Lightroom är industri-standarden och de flesta proffs använder det. Fördelen är att du hittar massor med information på nätet om hur man gör saker i Lightroom. Använder du något annat måste du ofta klara dig själv när du har en fråga.
  5. Lista ut ett arbetsflöde hur du vill behandla dina bilder. Exempel: Ta ut kortet ur kameran och stopp i det i datorn. Importera alla bilder i Lightroom. Gör en backup på bilderna. Gå genom bilderna och sortera bort de som är suddiga eller som helt enkelt inte blev bra. Gör din efterbehandling (se de följande punkterna), exportera bilderna och ladda upp dem på nätet. Lista ut ett flöde som fungerar för just dig och använd alltid samma steg i samma ordning. På så sätt blir du snabbare och du glömmer inte bort någonting heller. Lightroom är inte bara ett program för att efterbehandla bilder i råformat, utan det är rent allmänt ett bra program för att förvalta stora mängder av bilder och för att behålla överblick över alla evenemang du har fotat och för att snabbt hitta dina bästa bilder.
  6. Lär dig grundinställningarna i Lightroom eller vilken annan programvara du använder. Lär dig vad reglagen gör med bilden, såsom exponering, högdagar, kontrast, mättnad, klarhet, osv. Lista ut hur du kan få till bilden på bästa sättet. Fokusera på de första reglagen och låt dig inte förvirras av alla de avancerade inställningarna för tillfället. Det mesta är för proffs som måste få bilden perfekt, men dit har vi inte kommit än.
  7. Läs om vitbalans och hur du korrigerar vitbalansen och färgarna i bilden. Ta du bilder i råformat kan du ändra vitbalansen precis hur som helst utan att du förstör bildkvalitén. Med JPG-bilder minskas kvalitén markant om du har fel vitbalansinställning i kameran och korrigerar till exempel ett bild i glödlampsljus som är väldigt gul. Försök att få till en någorlunda bra vitbalans i kameran och gör den perfekt senare i Lightroom. Om det inte fungerar för att det är till exempel ett väldigt starkt rött ljus på dansarna som inte går att få bort även med extrema vitbalanskorrigeringar, gör bilden till svartvit, då spelar det nästan ingen roll. Svartvita bilder är mycket populära, så var inte rädd för det. Leka med kontrast och exponering som troligen borde vara annorlunda på en svartvit bild än på en färgbild. Titta på en bra kurs i svartvit-konvertering för att lära dig vad som är viktig.
  8. Stör dig inte av bruset i bilderna när du använder höga ISO-tal. Det är bättre att ha en skarp, men brusig bild än att ha en ren, men suddig bild. Sådana bilder är ofta inte rena heller utan bara helt detaljlösa. Man kan aldrig få en suddig bild skarp, men det finns tricks att få bort bruset. Dessutom: De flesta tittar på bilderna på en mobiltelefon eller padda. Dessa enheter har 2 Megapixel (telefon med HD skärm) eller kanske 3 Megapixel (senaste iPad Air 2), men inte mer. Din kamera har troligen minst 16 Megapixel och när du förminskar bilden på en mobilskärm syns inte bruset längre. Betrakta bilderna i full storlek bara för att bedöma skärpan, men inte för att oroa dig om bruset. Om någon vill skriva ut din bild i A2 storlek (typ 40x70 cm) kan du lägga energin på brusreducering och redigering, men för att publicera dansbilder på nätet är det inte värt det. Använder du väldigt höga ISO-tal förlorar bilden även mycket färgkontrast. Är det för illa, gör bilden till svartvit (se ovan).
  9. Lär dig grundläggande teknik i porträtt-fotografering. Bilder på människor ska ha ögonen i fokus, allt annat kan vara suddig. Titta på porträtt på nätet! Om du inte kan ha alla fyra ögon på ett danspar i fokus för att de är för långt ifrån varandra så ska det ögat vara i fokus som är närmast kameran, eller den dansaren som är viktigast (för att hen står mot kameran och inte med ryggen mot dig). Du vill inte ha bakhuvudet på en dansare i fokus och den andra personen som tittar mot kameran är suddig i bakgrunden. Eller du vill inte heller ha någons axel i fokus och huvudet är redan suddig. Lär dig hur du använder fokus-systemet i din kamera och förlita dig inte på auto-läget där kameran fokuserar på vad som helst den tycker är viktigast. Använd antingen ett läge det kameran följer motivet eller välj en fokuspunkt som fungerar mestadels och beskär bilden i efterhand).
  10. Lär dig om komposition, hur motivet ska vara i bilden för att skapa en bra upplevelse för betraktaren. Lär dig när en liggande eller stående bild fungerar bättre och när du kanske vill ha en kvadratisk bild. Beskär dina bilder. Eftersom allting händer väldigt snabbt i dansen har du inte tid att komponera bilden till 100%, välja rätt fokuspunkt och ändra andra inställningar. Du kommer då missa ögonblicket. När du beskär bilden förlorar du några Megapixel, men det gör inte så mycket så länge det inte är extremt. Bilden ser bättre ut med rätt komposition än med fler Megapixel. Man säger att allt som har fler än 6 Megapixel behövs bara i undantagsfall. Bara proffs med många många år och många hundratusen bilder erfarenhet fixar kompositionen så bra att de inte behöver beskära bilden. Var inte rädd för det, gör det som bra som möjligt i kameran och fixar sedan till det sista lilla i datorn.
  11. Uppgradera din utrustning bara när den nuvarande utrustningen begränsar dig i ditt skapande och du vet varför! Det sistnämnda är viktigt: Och du vet varför! Om du tycker att dina bilder är för dåliga och du behöver en bättre kamera har du troligen fel. Troligen ligger problemet på dig och brist på kunskap eller färdighet. Om du däremot vet att "Kameran skapar alldeles för brusiga bilder med nästan ingen kontrast eller färg när jag använder ett ISO-tal på 3200 och mer och även med ett f/2.8 objektiv och en egentligen alldeles för låg slutartid på 1/200 är jag tvungen att gå på ISO 6400 på de dansställen jag vill ta bilder på" är det kanske dags för en bättre kamera. Eller om du vet att "Objektivet tillåter bara en bländare på f/5.6 när jag zoomar in och med ett objektiv med bländare f/2.8 skulle jag kunna få 2 steg lägre ISO" eller "kameran har bara 9 autofokuspunkter och det är väldigt svårt att få till en någorlunda bra komposition" kan du fundera på att skaffa nytt. När du har bestämt dig tänk på att objektivet är viktigare än kameran. Tyvärr kostar zoom-objektiv med stor bländare många tusen kronor. Använd fasta objektiv utan zoom för att spara pengar, men även för att lära dig komposition. Om du inte kan zooma är du tvungen att tänka till. Du kommer att missa bilder (när ett par gör jättefräcka saker precis framför näsan på dig, men du har ett teleobjektiv som inte kan zooma ut), men det gör ingenting. Det finns fler tillfällen. Skaffa en 50mm med bländare f/1.8 eller f/1.4 och använd den med f/2.8 för att få till ett bra skärpedjup. När du får bra resultat och har sparat ihop lite, titta på ett zoom-objektiv för bekvämlighetens skull, men just när det gäller socialdans behövs det normalt inte. Alla dansare komemr stå ungefär lika långt ifrån dig varje gång och zoomar du in på mitten på golvet kommer troligen ljuset vara annorlunda och du behöver ändra inställningarna. Tittar på de paren som dansar förbi dig och försök inte lura dem som försöker undvika att vara med på bild. Det finns tredjepartstillverkare som Tamron, Tokina eller Sigma som har bra objektiv som bara kostar hälften av det som Canon, Nikon eller Sony tar för sin proffsutrustning. För sportfotografi behövs en viss nivå på utrustningen, men även med den enklaste systemkameran kan man skapa bra bilder.
  12. När du har kommit så långt kan du glömma det tekniska och fokusera på innehållet. Dina inställningar måste sitta i ryggmärgen så att du inte behöver tänka på dem. Lär dig något om dansarna du fotar. Antingen genom att dansa själv eller att titta mycket på dans. När är det ett bra ögonblick att trycka på knappen? Vad är en bra vinkel? Uppifrån? Nedanifrån? Rakt fram? Var någonstans ska du stå på dansgolvet? Lyssna på musiken och förutspå när dansarna troligen kommer göra vissa turer eller kommer vara i vissa positioner. Var beredd och tryck i rätt ögonblick. Lär dig fördröjningen i din kamera från när du trycker på utlösaren tills bilden tas. Bara övning ger färdighet.
  13. Lär dig om ljus. Lär dig skillnaden mellan starka kontraster från hårt solljus på en molnfri dag eller ljus på en dag med en molnig himmel. Skillnaden mellan ljuset från en solen under bar himmel, genom ett fönster, en glödlampa eller ett lysrör. Lysrör är den sämsta möjliga belysningen då den både förstör färgen och även blinkar snabbt och gör det svårare att få till manuell exponering och manuell vitbalans. Lär dig var någonstans på dansgolvet är det bästa ljuset och ta med ljussättningen i ekvationen tillsammans med den bästa positionen rent danstekniskt. Det kan vara bättre att stå i rätt ljus trots att du kanske inte får lika många bra turer rätt framför dig istället för att ha alla bilder i dåligt ljus som ingen orkar titta på.
  14. När du tar bilder i råformat, korrigerar vitbalans, exponering och beskärning och får till bilder som är tekniskt bra och som visar ett trevligt ögonblick är det dags för att finslipa efterbehandlingen. Lär dig de lokala korrigeringarna i Lightroom, med pensel och gråfilter. Om taket skymtar huvudet och överkroppen på dansarna, medans benen är mycket ljusare använd antingen en annan komposition där benen inte syns eller använd lokala korrigeringar för att fixa till felet. Dansarnas ansikte är det viktigaste för att förmedla emotioner. Ansiktet ska vara välbelyst. Om det inte är det, använd penseln och ljusa upp ansiktet försiktigt (så att det inte blir onaturligt). Titta på resterande funktioner som ditt program kan och testa om du kan dra nytta av dem.
  15. Använd små korrigeringar. När du tror att det är rätt, gå tillbaka till hälften eller kör reglaget fram och tillbaka flera gånger för att hitta rätt inställning. Använd aldrig mer än "15" på klarhet i Lightroom, var medveten om vad du gör när du använder mycket kontrast eller mättnad. Dagen därpå med färska ögon kommer bilden ser psykedeliskt ut om du inte aktar dig. Små, små justeringar som knappt syns gör stor skillnad i slutet. Även en exponeringskorrigering på ett tredjedels steg kan göra skillnad.
  16. Utveckla en viss ribba som du ska nå. Man säger att en amatör bedöms efter sin bästa bild, men ett proffs bedöms efter sin sämsta bild. Till exempel: När en bild är lite suddig går den ofta använda på en mobiltelefon utan att det syns. Men just de bilderna som man tar med trots att de egentligen inte är bra är oftast de som dina följare sedan kanske vill ha i en större upplösning eller som profilbild och då  "kommer de på dig" att du har lagt upp en dålig bild och de är besvikna att det inte går att få den bättre. Om en nybörjare har ett album där hälften av bilderna är dåliga och hälften är bra kommer hen få applåder för de många bra bilderna. När ett proffs har samma album kommer hen att nedvärderas för att hälften av bilderna är dåliga. Lägg ribban successivt högre och ha krav på ditt arbete. Sortera bort dåliga bilder i första steget. Radera de kanske till och med från datorn helt. Tänk inte på dem längre. Tar man 300 bilder på en kväll är det inget konstigt om hälften blir dåligt. Dansarna vänder ryggen snabbare än vad man trodde eller har ögonen stängda eller tungan ut. Det kan du inte göra någonting åt. Plocka ut dem som är bra och ta bort resten. Vad ska du göra med hundratals suddiga bilder för att någon "kanske vill kolla på dem" senare? Ingen vill kolla på dem. Om du inte har ett uppdrag där du skulle få bild på just en dansare eller ett par så blir det vad det blir. Och blev en bild för suddig, gör det bättre nästa gång, men berätta inte för någon att du hade den bilden och ingen kommer veta det. Tänk inte själv på det heller längre (förutom för att lära dig VARFÖR den blev dålig) utan fokusera din energi på de bilderna som blivit bra.
  17. Om du vill dela dina bilder på Facebook, skapa en Facebook-sida, ladda inte bara upp bilderna på din egen profil. Det har många fördelar! Du skiljer dina bilder från din personliga profil. Dina Facebook-vänner som inte är intresserade av dans (i fall du har sådana) behöver inte se alla dina bilder och kanske störa sig så mycket av det att de tar bort dig som vän eller stänger av dina inlägg. Dessutom behöver du inte bli Facebook-kompis med alla som vill titta på dina bilder. Du delar kanske personlig information på Facebook som dina vänner ska se, men inte de som bara är på danskvällar och som vill titta på dina bilder, men som du kanske inte känner alls och som du inte vet namnet på och inte har pratat eller dansat med någonsin. Alla kan gilla din Facebook-sida (genom "gilla"-knappen) och kan se dina bilder utan att behöva vara Facebook-kompis med dig eller fråga dig om lov. De vet kanske i första läget inte ens om att det är du som ligger bakom sidan. De vill kanske inte heller bli Facebook-kompis med dig för att de inte vill dela sin privata information med dig. Med en Facebook-sida lägger du upp saker publikt och alla kan titta, men de behöver inte ha någon koppling till din personliga profil över huvud taget och de behöver inte dela med sig någonting. Dessutom får du även en massa statistik (hur många nya följare du får varje dag, vilken ålder och kön de har, hur många som har tittat på dina bilder osv), kan schemalägga inlägg och mycket mer. Det är väldigt lätt att rekommendera en Facebook-sida till någon annan utan att du behöver bli Facebook-kompis med den personen.
  18. Skapa inte för stora Facebook-album. Storleken som är mest användbar är kanske mellan 100 och 200 bilder. Blir det för många måste man rulla så mycket och ingen orkar gå genom allt. Begränsa dig och välj bara de bästa bilderna i så fall eller ta inte så många bilder! Gå och dansa istället! Är det många bilder på ett och samma par, välj de bästa och ignorera de andra. Facebook är dessutom inte din egen hemsida utan det är Facebooks hemsida. Du vill troligen ha din egen hemsida där du kan presentera bilderna som du vill. Facebook skalar ner bildkvalitén markant. Laddar du upp en bild som är 10 Megabyte stor kan det förekomma att Facebook bara visar den i en dålig kvalité i en storlek på 100 Kilobyte, dvs 100 gånger mindre information! Dina bilder kan inte glänsa på Facebook och inte alla har Facebook. Du kan även välja de bästa bilderna för Facebook och sedan tillhandahålla resten på din hemsida. Just för stora evenemang där du kanske har 5000 bilder är det helt enkelt inte möjligt att hantera allt bara via Facebook. Lägg upp dina höjdpunkter och skriv med en länk till din hemsida.
  19. Var inte rädd för att använda blixt. Kör blixten i manuellt läge där du bestämmer effekten. Om du använder automatisk blixtmätning kommer den väldigt ofta att luras av olika färger i kläderna eller om någons armbåge kommer in i ett hörn trots att du fotar dansarna längre bort och det vore lätt att klippa bort armbågen sedan, men exponeringen är fel. Sätt kameran till hyfssat bländare, slutartid och ISO-tal och använd blixten i rätt så låg effekt (t ex 1/64 eller 1/32, max 1/16) för att få till rätt exponering. Försök alltid att studsa blixten från taket eller väggen för att ge ett mjukare ljus. Om det inte fungerar, använda någon slags diffusor eller tejpa ett tunt vitt smörgåspapper över blixten. En blixteffekt som ger bra resultat på nära håll är troligen rätt mörkt på bara några få meters avstånd. När du tar bilder i råformat gör det inte så mycket då du kan öka exponeringen med upp till 2 steg utan att kvalitén blir alltför dålig. Vi sa även förut att det du inte ska fokusera så mycket på dem som är långt bort. Det finns blixtar som kan reglera effekten automatiskt, men det har två nackdelar: För det första fungerar det bäst när även kameran är i auto-läge, men då kommer den troligen välja helt fel exponeringsinställningar, som t ex bländare f/5.6 trots att du har ett större objektiv. Den kommer även försöka hålla ISO-talet lågt vilket kräver hög effekt på blixten. Det stör dansarna mer, i synnerhet när du inte kan studsa blixten och blixten tar längre tid på sig att ladda upp till nästa bild. Man vill inte få en blixt med full effekt eller även 1/4 effekt rakt in i ögonen! Med en låg effekt på 1/32 eller liknande kan du ta bilder i snabb följd eftersom blixten kommer vara redo i princip med en gång och alla andra ljus som kommer från scenen blinkar också mycket vilket gör att dansarna kanske inte ens lägger märke till din blixt. Du klarar dig dessutom på ett par batterier hela kvällen med flera hundra bilder. Andra nackdelen med en automatisk blixt är att den inte kan mäta blixten utan att testa sig fram. Det gör att den måste blixtra två gånger: Först för att se hur det ser ut och sedan "på riktigt" när den har bestämt sig vad rätt effekt måste bli. Det fördröjer naturligtvis din bild några millisekunder och du kommer att missa ögonblick som du trodde att du skulle fånga utan problem. Fördelen med en automatisk blixt är att den ofta har fokus-hjälp, en röd lampa som går på när du trycker utlösaren halvvägs för att fokusera. Är det för mörkt i rummet hjälper det inte att exponeringen blir bra med blixt när kameran inte klarar att fokusera innan blixten går av och bilden blir suddig. Fokusen kommer även bli rejält långsammare när det är mörkare. Ett objektiv med stor bländare hjälper till att det går snabbare att fokusera eftersom det släpper in mer ljus innan bländaren stängs ner när du tar bilden.
  20. Gå ut och prova dig fram! Ta bilder på många evenemang i många olika förhållanden. Med solljus, utomhus med tak, inomhus, med glödlampor, lysrör, trångt och mycket plats. Testa allt! Välj inställningar och ta bilder. Utvärdera ditt resultat och lista ut vad som gick fel och vad du kan ändra nästa gång. Gör inte för många förändringar på en gång utan lär dig först vilken påverkan de har på din bild. Titta på andras bilder och fundera om du hade kunnat göra det likadant, vad som saknas eller om du kanske vet bättre. Prata med folk!

Följer du alla 20 steg kommer du kunna skapa riktigt bra dansbilder eller bra bilder i allmänhet! Det är ingen magi eller dyr utrustning. Det är kunskap, färdighet och erfarenhet. Jag har lärt mig det helt själv på ungefär två år genom att åka på så många danstävlingar och evenemang som jag bara kunde och genom att lära mig allt om fotografi på nätet. Nu har du i alla fall en checklista med några viktiga steg, så nu vet du vad du ska fokusera på och kan komma i mål snabbare än vad jag gjorde.


Photographing Social Dancing in Sweden

Today I posted my first album with pictures from social dancing. This was just an experiment because I felt that my feet would not survive 4 hours on the dance floor, but I still couldn't miss my favorite band Blender, so I brought my camera instead.
Album on our website

The feedback was straight out positive and it is cool to go through the images and observe what the others around me are doing and how they are doing it. If you still don't like my photo page (as in: Click the "like" button), please do so!
Here some observations
1) Many of you wear ear protection.
2) I shot both the slow and the faster songs likewise, without thinking about it. Most of the pictures though are showing people dancing Fox, not Bugg. Is this the new trend, dancing Fox even to the faster songs? They say this is the case in the north of Sweden, but when I was there I couldn't spot any difference and many ladies there specifically wanted a Bugg for the faster songs. I prefer the Fox by far, though.
3) In most pictures, the partners are both about the same height. This almost never happens to me - most of the ladies I dance with are considerably shorter than myself - which has the advantage of being able to see the environment better.
4) Most people dancing the Fox do it forehead to forehead. For me this is more the exception although I have done it more frequently lately. I guess I'm just too tall for this to be comfortable in many cases. You not living in Sweden might wonder what we are doing up here, getting that close to complete strangers when it is 30 degrees outside, but I guess we just enjoy the proximity, especially when dancing to a slow ballad, because our winters are cold and dark. It is really a wonderful experience if you do it for several hours straight!
5) One of the biggest challenges of photographing social dancing is not the low light, but avoiding big plain naked underarms making up half of your picture.
6) Most people seem to appreciate when you take photos of them. Yes, there have been many other photographers around all the time and I also try to be caught on at least one or two shots when I spot them, but I was expecting a little more resistance or delete requests, but not at all!
7) Just the opposite is true: They try to pose and look into the camera which often spoils the picture, so you have to hide a bit to capture an authentic moment.

8) I have been at this place dozens of times before, danced with many of the ladies there and recognize most of the guys as well, but when I tried to tag the ones I know, I noticed that I was only friends with five (5) of them. Plus I know the first name of maybe 10 more, but that was it. All the others I have no clue who they are and of the 135 people who liked the album so far, I know only two, the rest of the names do not ring any bells.
9) Still, people seem to know me and even my name. This is probably a good sign, but as we say in Sweden: "Everybody knows the monkey, but the monkey does not know anybody". Some even contacted me at my personal profile and asked about the pictures before I had a chance to post them. They didn't know about my photo page, but they knew who I was and succeeded to look me up on Facebook.
10) All in all it seems to be a good idea to sometimes slow down, watch the others do their thing, learn and observe. On the other hand: Dancing for 4 hours flat is just so much fun it is hard to step back. :-)



You know you are in Sweden...

... when nobody takes the last bottle of Christmas-soda for the season.



The advantage with a relationship in Falköping is that you 1) can ride a lot of trains and 2) have a lot more snow than in Gothenburg!